Jag var i Hässleholm och firade min 23 årige lillebror igår. Föräldrar, gudmor, syskon med deras respektive, en hund...och så jag. Jag kände mig lite utanför...att jag inte passade in i mängden...Allt snack...barn, hus, bil, hund...Svenssonliv...det är tryggt, men inte det som jag är ute efter...inte än.Vad jag förstår, när jag pratar med mina vänner, så är jag en trygg person med båda fötterna på jorden. Jag är lätt att prata med, lätt att umgås med, har lätt att knyta nya kontakter...okomplicerad helt enkelt.(Detta lät som en kontaktannons...)Just nu lever jag mitt liv som om varje dag var den sista. Försöker att se det roliga i allting, att kunna skämta om allt, vara positiv...men det kan bli så fel. Umgås man med personer som bara är gravallvarliga då kan den "optimistiska livsfilosofin" bli så fel...som när man försöker skämta om varför man inte har barn...varför man inte har hus...flickvän...listan kan göras lång...Känns som om jag svamlar just nu...jaja...När var och en packade ihop sitt och åkte hem så funderade jag på..."...vad ska jag göra nu...åka till pappa...eller en kompis...eller...nä..."Jag har kommit på mig själv:Jag är en rastlös själ......vill kunna umgås med folk kravlöst......utan tvång......och okomplicerat...En av de vännerna som är okomplicerad är i Kambodja just nu, kanske ska åka ner imorgon...Hmmm...jag kanske är mitt uppe i en 30års kris...Avslutar med ett ordspråk som min förra flickväns pappa sa som jag tycker låter rätt vettigt:Man kan ha kul utan sprit...men det är dumt att chansa!